Återkomst...?!?

Det är nästan två år sedan som jag skrev i bloggen...jag skriver hela tiden att nu ska jag minsann vara så himla duktig och fortsätta skriva och skriva hela tiden och sedan rinner det ut i sanden...igen och igen och igen...

Jag tror inte att denna gången kommer att vara något annorlunda men vägen dit kommer kanske bli rolig i alla fall :)

Egentligen har jag inte tid att sitta och skriva på bloggen för tillfället eftersom jag har en hemtenta och ett seminarium att färdigställa idag...pest och pina!
Tänkte även att jag skulle hinna ta mig ut i trädgården en sväng och pyssla lite :)

Det har hänt mycket här dom senaste två åren speciellt när det gäller de fyrbenta i familjen. Vi har på ganska kort tid blivit av med både Sera och Pepsi. Sera blev påkörd på vägen utanför och jag bannar mig själv att aldrig mer skaffa en utekatt!!! Inte så länge vi bor här...
Det blev en innekatt helt enkelt, en skogis/ragdoll som heter Chili och trots mitt tidigare vett får han gå ut i koppel...jag som alltid varit emot att ha katter i koppel....hmmm....

Pepsi, ja vad ska jag säga om Pepsi utan att skriva en halv novell?! Hon var gammal och sjuk och orkade helt enkelt inte mer så vi tog beslutet att låta henne somna in <3 p="">Jag tänker inte gräva ner mig i det och dra upp detaljer här just nu, det kanske kommer läge för det en annan gång?

Pepsi kommer alltid att finnas i mitt hjärta och ingen kommer någonsin att kunna ta hennes plats och det är inte utan ett stygn av dåligt samvete som vi tog beslutet att skaffa en liten valp, det är tur att hjärtat är stort och fullt av kärlek **kliché** :)

Jag är väldigt förväntansfull och längtar spänt på att det äntligen ska bli dax att hämta den lille killen! Som BTW är om 10 dagar :) :) :)
Återkommer med mer info då.....än så länge blir det bara en bild :)

                                                  Lotus

//Jill

Älskade djur

Jag har alltid vetat att jag vill ha djur, jag är uppväxt med katt och har alltid velat ha hund. När jag och Johan flyttade hemifrån och ihop hade "min" katt hos mamma precis fått kattungar och jag var antingen tvungen att ta med dom eller göra mig av med dom på ett eller annat sätt. Så vi blev alltså med katt x2, Gizmo och Tosca <3 Tänk om jag visste då hur stor plats dom skulle komma att ta i mitt liv och  i mitt hjärta... Dom hjälpte mig igenom tuffa tider då dom ALLTID fanns där på ett sätt som ingen annan. Dom "lyssnade" på ett så fördomsfritt sätt och skvallrade aldrig vidare :) Självklart är man inte så dum så man tror att djuren kommer att leva i all evighet men jag, som säkert många andra, valde att aldrig ens tänka i dom banorna. När Gizmo vid nästan 8 års ålder blev så illa påkörd att enda alternativet var avlivning kom det som en smäll över käften! Jag frågade veterinären om och om igen om det inte fanns den minsta möjlighet att han skulle bli bra igen men chansen var näst intill obefintlig :( Där och då fanns ingen tid för tårar mer än kanske en eller två, jag var så stålsatt när vi väl kom in. Detta fick jag sota för i efterhand då jag vid ett par tillfällen, helt oväntat bara bröt ihop och stortjöt. Lät väl tankarna vandra vid fel tillfällen?! Inte så långt efter detta blev Tosca dålig. Veterinärerna hade sina aningar och vi började med en så enkel sak som att byta foder. Vilket inte hjälpte. Vi gjorde fler undersökningar och hon fick olika mediciner men inget hjälpte. Hon var keligare än någonsin, hon låg till och med med oss i sängen något hon aldrig gjort tidigare. Dock åt hon inget och hon lämnade allt mer sällan sin sovplats. En dag tog jag med henne till soffan för lite sällskap och såg att hon var alldeles gul (gulsot). Johan fick göra samtalet till veterinären, jag visste nästan vad dom skulle säga och hade nye klarat av att prata vidare. Ytterligare ett besök på veterinären fick det bli, ett sista. Veterinären kunde inte svara på vad exakt det var hon led av men troligtvis en av två möjliga saker, båda med dödlig utgång. Veterinären sa även att om vi tog med henne hem igen skulle hon inte överleva många dagar till och vi skulle hitta henne död någonstans. Beslutet var lätt men ändå enormt svårt! Om vi absolut ville så kunde vi öppna henne och göra biopsi m.m. för att få svart på vitt vad hon led av men sannolikheten att hon skulle överleva en operation var mycket, mycket liten. Vi valde att ta bort henne direkt där och då. Allt gick snabbt och smidigt, hon hade inga krafter kvar och "gav upp" direkt. Saknaden är enorm men jag har lärt mig leva med den och trots att jag direkt efter Gizmo sa att jag aldrig mer skulle skaffa fler djur så har vi idag två nya katter, Sisco och Sera <3 Dom kan aldrig ersätta den plats som Gizmo och Tosca hade men dom har fått en helt egen plats, bara för dom! <3 <3<3 På detta vis kommer det nog fortsätta tills den dag då lotten faller på mig och jag kommer veta att jag älskat och blivit älskad mycket i mitt liv! <3

Nytt objektiv

Vi har länge pratat om att köpa ett nytt objektiv till vår kamera men det har aldrig blivit av, dels för att det alltid finns andra hål att stoppa pengarna i...
Nu är det i alla fall gjort, Johan var iväg i förra veckan och spontan shoppade ett =)
Bra bilder blev det och lättare var det att ta.

Några smakprov...

Kolmården

I år har jag ingen som helst semester, tråkigt men sant, och Johan har endast 1 vecka. Vi passade på i tisdags på hans semester vecka och min lediga dag att åka iväg till Kolmården. Vi åkte hela vägen på en dag och det gick jätte bra, barnen skötte sig galant! Nova visste vad hon hade att vänta och såg främst fram emot Bamses värld. Wille vart helt lyrisk bara vi kom dit och han fick se djuren på bild. Han älskade elefanterna :)

Sera

För ett par år sedan innan vi flyttade till Motala så jobbade jag som volontär på djurens vänner i Lidköping men slutade i och med flytten. När vi flyttade tillbaka så tog jag åter kontakt med dom men just då behövde dom inte någon hjälp. Men för ca två månader sen så ringde dom och frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till igen och självklart ville jag det =)
Dom har runt ett tiotal katter där, vissa jätte keliga och goa och vissa arga och skygga. Den 1/6 kom Sera in eller Vera som dom kallade henne då och jag föll för henne direkt! Går inte riktigt förklara känslan, jag bara visste att hon skulle bo hos oss. Allt gick enligt plan och vi fick med oss Sera hem <3
Pepsi och Sisco var lite läskiga i början men nu är det inga som helst problem. Hon har verkligen hittat hem!

<3

Fix inför...

Då var det redan dax för midsommar igen då, i år är det vår tur att stå för kalaset. Eller iaf platsen för kalaset, resten delas upp jämt :) Tycker verkligen att vi förtjänar att ha fint väder på midsommarafton så vädret idag får allt se till att hålla i sig! All mat är införskaffad, snart är det alkoholens tur och sen blir det till å plocka blommor till kransar och kanske stång :) Önskar alla en jätte trevlig midsommar!!! Ta det lugnt med alkoholen ;) <3

Matchdax

Är på väg till Herrljunga för match, idag med A-laget. Självklart alltid kul att få åka med A och spela, mindre tråkigt att lämna familjen en söndag eftermiddag :( Har i helgen haft barnvakt dels för jobb och dels för planerad resa som gick i stöpet. Jag jobbade sent på fredagen och gjorde nästan inget på lördagen, slängde lite skräp, tog en sväng på stan, unnade med en pizza och film mitt på dan :) städade köket och läste, läste, läste. Hämtade barnen vid halv elva idag och skjutsade Nova direkt till en kompis. Fick lite välbehövlig ensamtid med Wille. Uppskattar verkligen att kunna ha barnvakt emellanåt men va skönt det är när barnen är hemma igen <3 Har ju fått ett nytillskott i familjen oxå, en liten kattjej som heter Sera (får se hur d smakar:)) Hon är helt underbar och fungerar bra med resten av familjen. Återkommer med mer info och bilder. <3

Släktträff

Då var det dax för den årliga släkträffen igen då. Åkte igår fredag och stannar till på söndag. I år bor vi på en gammal skola i kyrkekvarn, Mullsjö. Vi har lite otur med vädret, lite väl kallt för att vara ute. Tur är väl att huset vi bor i är väldigt, väldigt stort så barnen kan leka ändå. Roligt att träffa alla igen, vissa träffar man ju bara en gång om året. Känns som om allt vi gör är att äta och äta :) kanske så det brukar vara på släktträffar? :) Får väl ta och springa en sväng ikväll så samvetet oxå får må gott. Hepp dax att återgå till omvärlden. <3

Båtgårn

Ett litet oplanerat dop blev det i värmen =)

Skola

Börjar bli väldigt tajt med skolan nu. Jag har drygt två veckor kvar och på den tiden ska jag hinna skriva färdigt mitt samhällsarbete (vilket är den egentliga anledningen till att jag sitter vid datorn :)), skriva två matteprov varav ett imorgon och göra en dataredovisning....plus att man ska hinna med vanliga jobbet, barnen och hemmet.
Jobba, jobba, jobba alltså =)
Inga problem bara lite tråkigt med vädret då jag mycket hellre skulle vara ute och bara njuta! =)

Back to work

<3

Tisdag

I detta nu så ligger jag inne i Willes säng och väntar på att han ska somna vilket inte verkar vara det lättaste idag :( Han är alldeles för mycket uppe i varv och kan inte riktigt slappna av. Vi har idag varit i Nora på begravning, Johans morfar. Han sov i bilen dit, fick inte leva jävel som vanligt och maten blev lite sen. Man kan väl säga att han skötte sig bra under omständigheterna :) Nova skötte sig helt underbart som vanligt! :) Jag måste väl säga att jag var väldigt tveksam till å ta med barnen på begravningen men eftersom det var Johans morfar så fick Johan bestämma. Kanske var det skönt för vissa då Wille verkligen lättade upp stämningen. Underbart väder hade vi oxå och stället vi var på efter kyrkan och åt hade en enormt fin trädgård, alla möjliga blommor och växter, en liten bäck, en damm med fiskar och även lekplats för barnen med gungor, sanslösa och studsmatta. Resten av kvällen får nog spenderas i soffan tror jag bestämt :) Tjo <3

Testar, testar...var ju ett tag sen så måste ju testa så att det funkar =)

Mer kommer inom snar framtid.

Min bästa vän, inte bara en katt...!!!

Funderar på om h*n som sa att "tiden läker alla sår" verkligen visste vad h*n pratade om?!
En sak är jag helt säker på, jag kommer alltid ha ett stort blödande sår inom mig efter Gizmo!!!
En sak till som jag är säker på är att jag kommer lära mig att leva med det......

Gizmo och Tosca var ca 5 veckor när kom dom hem till oss då deras mamma inte längre ville ta hand om dom.
Man fick ta extra hand om dom och se till att dom fick i sig mat ordentligt.
När Gizmo var runt 6 månader blev han ordentligt sjuk efter att mitt i vintern smitit ut och förfrusit sig. Först var det livshotande och om han klarade sig fanns risken att han kanske skulle tappa svanstippen och örontipparna men efter mycket MYCKET daltande blev han 100% frisk. Efter det har han för alltid varit min udda bebis :)

Som dom flesta vet så spelar ju Johan bandy och det innebär att han är borta i snitt 5 dagar i veckan och så har det vart mer eller mindre alla år vi varit tillsammans (det är ett annat problem som vi kanske är av med om drygt 15 år? *hihi*).
Har aldrig haft ont av att vara själv men har varit det ganska mycket och då har djuren varit mitt sällskap (innan barnen såklart).
Pepsi och Tosca har alltid dragit sig undan och lagt sig för sig själva så dom har man knappt märkt av medan Gizmo alltid varit där jag varit, jämt!
Han var den som höll mig sällskap när Johan var på träning eller match och alltid gav tröst om det behövdes. Kröp upp i ansiktet och kelade som om han kände på sig att det behövdes.
Alla kändes så enormt mycket bättre då..........!!!!!!!!!

Skulle behöva hans tröst så enormt mycket just nu.........DET skulle läka!

Kanske någon annan, någon annanstans behövde hans tröst och sällskap mer än jag?!

What a difference a day make...

Gizmo i ett nötskal



Tänk att livet kan ändras så mycket, så snabbt. Inom loppet av nån timme så ställdes allt upp och ner...
Söndagen den 22 augusti var den värsta dagen i mitt liv och jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer uppleva samma sak igen! (vet tyvärr att jag måste)

Dagen började underbart och hade alla förutsättningar för att den skulle fortsätta så.
Vi skulle äntligen komma iväg till motala där vi inte varit på väldigt, väldigt (för) länge.



(är tvungen att få ut det ur huvudet så det är ganska detaljerat, bara en "varning")


Gizmo brukar alltid gå ut vid sex tiden då Wille får välling och sen komma in när vi går ner och äter frukost. Direkt när jag kom ner öppnade jag och ropade på honom på framsidan men ingen Gizmo (vilket inte är helt ovanligt eftersom han brukar ligga och häcka i nån buske lr jaga nån fluga lr dylikt :).
Jag gick vidare till köket och öppnade även där eftersom han brukar ligga på baksidan men ingen Gizmo där heller. Vi åt frukost och grejade inför motala turen.
Precis innan vi gick upp och skulle göra oss i ordning så öppnade jag dörren på framsidan igen och ropade, vilket visade sig vara det STÖRSTA misstaget jag NÅGONSIN gjort!!!
Antagligen sitter han å häckar någonstans (kan bara gissa), hör mig och springer rakt ut i vägen...
Jag ser inget (kanske tur?) men hör hur det låter dunk dunk och hela min kropp skriker att det där var Gizmo..................jag ropar på Johan att Gizmo blivit överkörd. Sekunden efter hör jag Gizmos hjärtskärande jamande, ett läte som verkligen etsat fast sig i minnet.
Johan är snabbt ute och lyfter bort honom från vägen först då ser han att ena benet är helt förstört. Han ropar på mig att hämta en kattbur som vi nästan får tvinga honom in i. Han har väldigt ont, det syns och hörs.
Jag var något av en yr höna, ingen att lita på i nödsituationer kanske? Panikslagen inuti men var tvungen att hålla god min, speciellt för Nova.
Jag ringde först till veterinären men eftersom det var söndag så var det ett annat nummer och det verkade inte funka...*panik*. Johan som precis ringt efter sin mamma fick ta över den delen och fick snart tag på dom.
Jag ringde grannen som fick komma och ta Nova och Wille, kändes som om Johans mamma tog en evighet på sig att komma, tror bara det tog max 10 min.
Veterinären sa att vi var tvugna att ha med oss försäkringspapper och det är ju lagom lätt att hitta när man behöver det... Vi tog med allt och letade i bilen. Vi hittade den som tur va, den satt precis där den skulle.
Har ingen direkt tidsuppfattning eftersom allt var så upp och ned men när vi väl jäktat in så dröjde det en bra stund, säkert över en halvtimme innan veterinären kom till oss.
Tydligen så hade dom en hund i rummet bredvid som dom var tvugna att avliva. Familjen var helt knäck och mina tankar gick ut till dom, avlivning fanns inte i min värld, Gizmo hade ju "bara" förstört sitt ben och i värsta fall så kunde han kanske klara sig utan det???
Tyvärr visade det sig vara mycket värre än så...
När veterinären klämde och kände på honom (han hade fått mycket lugnande så han var helt borta lillfjanten) så sa hon att det krasade i höften/bäckenet på honom och att det väldigt sällan slutar gott men hon kunde inte säga något innan röntgen.
Röntgen visade, förutom hans helt förstörda ben, att hans bäcken hade sex lr sju (kommer inte ihåg) allvarliga frakturer det visade även en del inre blödningar.
Vi fick beskedet att det inget fanns att göra och det bästa för honom var att låta honom somna in och så fick det bli...
Det var inte så mycket beslut för oss att ta och jag hoppas verkligen veterinären ansåg att det inget fanns att göra!!!
Jag kan inte annat än att känna att jag har svikit honom så enormt! Det är jag som ska ta hand om honom, så låter jag det här hända honom, ger sen upp utan kamp och åker sedan hem medan han får ligga kvar i ett kallt rum helt själv..........................................



Vardagen efter har varit allt annat än lätt! Vilket enormt tomrum han har lämnat, inte bara i mitt hjärta men även i hemmet. Han har alltid funnits med i det mesta man gjort. När man går upp på morgon ska han ut sen går han in och ut ett tiotal gånger per dag, aldrig kan han bestämma sig :) Därför av vana så öppnade man så fort man gick förbi en dörr för oddsen att han satt där var stor. Letar efter hans suddiga profil i glaset vid ytterdörren där han satt och väntade på att få komma in lr på att få se honom liggandes bak på altanen på sin dyna, oxå väntades på att få komma in.
Han kom och letade efter en och visade att han ville han man skulle följa med bara för att han ville ha sällskap när han åt, då var han nöjd. Han var med när vi lekte inne på Novas rum, ibland mitt i leken och ibland stensovande i Novas säng.
När barna somnat och man landat i soffan kom han upp och la sig i famnen och mös en stund för att sedan lägga sig bredvid och stensova.



Man får komma ihåg dom bra åren, med alla minnen, man har haft ihop och glädjas åt det och verkligen ta till vara på det man har kvar......så säger min hjärna medan mitt hjärta skriker åt mig att bara dra täcket över huvudet och aldrig mer röra en fena......
Som tur är så lyssnar jag mer på min hjärna men det är svårt, oerhört svårt!!!

Drygt 3 månader sen jag skrev något alls på bloggen. Hade mer eller mindre glömt bort den, tills jag blev påmind :).

Livet leker och allt för mycket har hänt sen sist för att jag ska kunna skriva om allt...

Sommaren i år har varit helt otrolig, att det kan vara så varmt i "kalla" Sverige!

Vi hade hoppats på att få mycket gjort hemma den här sommaren eftersom vi båda har varit hemma betydligt mer men det har varit på tok för varmt. Så tidigt i somras införskaffade vi oss en pool och den har verkligen blivit flitigt använd t.o.m grannarna har varit här och badat emellanåt :).

Nova badade varje dag i flera veckor.

Tyckte däremot lite synd om Pepsi och Wille som inte tyckt att det vart lika skönt med värmen, dom gjorde inte många knop alls...

Även jag tyckte att det var lite för varmt men Johan och Nova älskade värmen!!!

Nu regnar det bara hela tiden...

Har som sagt hållt oss ganska passiva i sommar men har hunnit med två djurparker, Borås och Kolmården.

Wille hade väl inget större nöje av det men Nova tyckte att det var super kul.

Wille är för övrigt 6 månader idag......

Tiden har gått enormt fort vilket är otroligt skrämmande!!! dels för att Wille har blivit så himla stor :) och dels för att snart är det dax att ge sig ut på arbetsmarknaden igen och jag har ingen aning vad jag vill göra...inte för att det ofta handlar om vad man vill utan vad man får tag på......................................................

Snart kommer vardagen krypande, bandyn drar igång igen, Nova ska tillbax till dagis och Johan ska till hösten/vintern ut på praktik och man är ensam igen.

Jaja....inget att grunna på nu iaf det blir man inte klokare på :)

Älskar för tillfället allt och alla och om jag tolkar det rätt så innebär det nog att jag är ganska så lycklig :):):)

Avslutar med det, bättre kan det ju inte bli (om ingen vet hur man pausar tiden såklart)!!!

KRAM KRAM

Bad och modevisning

Igår var en stor dag för våra små änglar, Wille fick sitt första bad i badhuset och Nova gick sin första manekänguppvisning.

Vi mötte upp Katta och Viggo(2 veckor äldre än Wille) på badhuset för småkillarnas första badhus bad. Dom var enormt duktiga båda två både innan, under och efter badet!

Båda två verkade supernöjda, låg och pratade och skrattade i vattnet. Kanske blir han en fisk i vattnet precis som Nova?!

Nova skulle egentligen vart på dagis men det gick maginfluensa där så hon fick åka med hem igen, förhoppningsvis slipper vi få hem skiten! Därför så var hon och Johan oxå med på badhuset, hon skötter sig mest själv även i vattnet. Hon får på sig flytnojorna så hon inte sjunker =0) sen så simmar hon runt, dyker och tittar under vattnet med cyklopet.

Eftersom det var Wille och Viggos första gång så badade vi bara en kort stund och gick sedan upp och tog en fika. Wille stensomnade så fort han kom ner i bilbarnstolen, jobbigt att bada...



Efter badet var det nästan bara hem och vända, vidare till götene för "modevisning".

Alla klädbutiker i götene skulle visa upp sina kläder, däribland järnia där pappa jobbar.

Dom behövde modeller och första var det tänkt att även jag skulle vara med men det blev bara Johan, Nova Marie och Neo som tur va...! Marie hade nog gärna sluppit oxå men Neo hade nog inte gått ut utan henne?!

Att Johan var duktig var det inte så mycket tvivel på men att barnen skulle vara SÅ duktiga vågade jag inte hoppas på...

Neo var väl lite mer försiktig men Nova spelade ut för fullt, dansade och gjorde piruetter på scen, helt spontant måste ju tillägas.

Kanske skulle spinna vidare på det? Nån som behöver en modell? =0)



Ska bli en intressant helg. Johan är på skidresa med bandylaget, han har aldrig åkt skidor förut och ja bara håller tummarna för att han kommer hem i ett stycke...!
Lite avundsjuk...skulle oxå vilja åka med =0(

Bilder kommer senare...

...tid...

Vart tar egentligen tiden vägen?
Finns det någon vänlig själ som vet vad man kan göra för att bromsa tiden lite !?!?!
Känns som igår jag gick omkring höggravid och bara väntade på att Wille skulle titta ut och idag är han redan 2 månader.
Samtidigt som det är ENORMT UNDERBART att se dom växa och utvecklas så vill man ibland pausa tiden så att dom är små hela tiden!
Får väl skaffa en till när Wille är lite större(?!) eller en hundvalp kanske?
Bebis som bebis lr??? *hihi*

Fick, för ett par veckor sedan, första leendet och "skrattet" och har njutit av många roliga ljud och miner sen dess. Man blir lätt sittande, pratar och gullar istället för att göra nytta...
Härligt är det när man ser Nova prata med Wille och han bara ligger och ler, snacka om att man är stolt då!!!

....å så var vi en till...

Underbara älskade Nova!

Så gott som redo att åka hem

Bara sover...

...och sover.

Äntligen blev det en liten kotte, efter lång längtan och väntan.
Den 31 jan kom lille ..... till världen 4235kg tung och 54cm lång.
Nej, tyvärr har han inte fått något namn än stackarn, vi har några förslag och så fort vi bestämt oss meddelar vi världen =0).
Han är ganska näpen så var kilona sitter på honom det vet jag inte. Kanske längden som gör det? Tycker inte att han är mycket större än Nova var (man glömmer iof fort) och hon vägde bara 3230kg och var 49cm.
Förlossningen gick ganska snabbt, lite längre än med Nova men hann nog smälta händelsen mer denna gång?! Mådde skumt och magen levde sitt eget liv hela dan men först efter lunch vart det så pass så vi började klocka värkarna. 8-10 min var det emellan och dom ville att vi skulle vänta med att komma in tills det var ca 5 min mellan lr att värkarna påtog vilket dom definitivt gjorde. 18.20 åkte vi hemifrån och, utan ingående detaljer, 22.44 är han född.
Och om det är nån som undrar, NEJ ja kunde inte hålla på det i två timmar så att han skulle fötts i feb det var helt omöjligt. Även om jag, Johan och Nova fyller i feb och det hade varit lite kul så hade ja inte minsta tanke på att hålla emot... =0)
Vi blev flyttade till "sviten" på förlossningsavdelningen där vi stannade över natt och efter att vi träffat barnläkaren dan efter så åkte vi hem, gött som f*n!
Fick besök direkt när vi kom hem, mamma, Thomas, pappa som hämtade Nova på dagis och senare Johans föräldrar, bror med barn och hennes mamma.
Det blev för mycket för fort men vem säger man nej till? Har man sagt ja till en så går det utför...
Veckan sen vi kom hem har rullat på kanon, har ju sån underbar tur att Johan nu är hemma hela dagarna även om han läser så är han ändå hemma. Är så stolt över honom, han grejar och donar och sköter saker och ting när ja inte orkar.
Kroppen börjar komma ikapp men det är långt kvar till "normalt". Ingen brådska!
Lillkillen är än så länge en riktig sömntuta precis som systeryster och jag måste väcka honom nästan varje gång det är dax att äta så fritid finns det faktiskt, tyvärr är jag dålig på att vila den tiden jag borde. Jag är mest glad över att kunna röra mig =0).
Resten av familjemedlemmarna har inte gjort någon större grej av det hela. Nova är framme och klappar lite ibland, stoppar in nappen och ska hjälpa till å byta blöja ibland men inte så mycket mer.
Katterna är framme och nosar ibland men håller gärna avstånd medan Pepsi emellanåt tycker att det är en ganska intressant liten sak som hon bara måste pussa lite på ibland.
Tycker att det är ganska skönt att ingen är överdrivet på och bara ska vara med hela tiden förutom jag och Johan då ;0)

Redo?!?!

Har idag varit inne på rutinkoll på MVC och fick då reda på att bebisen är fixerad.
Har senaste veckan kännt ett ökat tryck i buk och ljumskar och mått lite halvkasst vilket fått mig att ana något och det var skönt att få det bekräftat.
Hon sa även att på omföderskor så kan det...?? "bli ofixerat" ??...igen så man ska inte hoppas på för mycket. Hon trodde dock, med tanke på att Nova kom tidigt, att jag förmodligen skulle slippa gå över vilket låter underbart tycker jag! =0) Ställer väl ändå in mig på att det kan gå över tiden för att inte bli helt knäpp på å vänta...

Frågan nu är ju om man är redo...?!
Vissa dagar, dom flesta dagar så känner jag mig helt och hållet redo och vill helst åka in där och då!
Andra dagar så känns det som om jag har glömt något men kan aldrig komma på vad och är därför inte alls redo...
Antagligen är det väl huvudet som spelar mig spratt.
Tur är det väl att man inte kan planera en sån här sak för mycket för då hade jag planerat allt in i minsta detalj för länge sen!
Ska iväg till frissan, förmodligen på bio imorrn och hämta hem våran utlånade bilbarnstol i helgen, kanske är det som fattas???

Önskar att jag nu kunde skriva att jag är helt oberörd, inte det minsta nervös men då skulle jag ljuga...jag måste tyvärr erkänna att jag är ganska nervös om jag tillåter mig att tänka för mycket...
Som tur är har jag ju Nova som är en frisk, underbar, fartfylld fläkt varje dag så tankarna har annat för sig.
När hon lagt sig för kvällen är hjärnan för trött för att tänka och sen är det min tur att slockna, den delen är underbar =0) !!!

Ta hand om er!!!