What a difference a day make...

Gizmo i ett nötskal



Tänk att livet kan ändras så mycket, så snabbt. Inom loppet av nån timme så ställdes allt upp och ner...
Söndagen den 22 augusti var den värsta dagen i mitt liv och jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer uppleva samma sak igen! (vet tyvärr att jag måste)

Dagen började underbart och hade alla förutsättningar för att den skulle fortsätta så.
Vi skulle äntligen komma iväg till motala där vi inte varit på väldigt, väldigt (för) länge.



(är tvungen att få ut det ur huvudet så det är ganska detaljerat, bara en "varning")


Gizmo brukar alltid gå ut vid sex tiden då Wille får välling och sen komma in när vi går ner och äter frukost. Direkt när jag kom ner öppnade jag och ropade på honom på framsidan men ingen Gizmo (vilket inte är helt ovanligt eftersom han brukar ligga och häcka i nån buske lr jaga nån fluga lr dylikt :).
Jag gick vidare till köket och öppnade även där eftersom han brukar ligga på baksidan men ingen Gizmo där heller. Vi åt frukost och grejade inför motala turen.
Precis innan vi gick upp och skulle göra oss i ordning så öppnade jag dörren på framsidan igen och ropade, vilket visade sig vara det STÖRSTA misstaget jag NÅGONSIN gjort!!!
Antagligen sitter han å häckar någonstans (kan bara gissa), hör mig och springer rakt ut i vägen...
Jag ser inget (kanske tur?) men hör hur det låter dunk dunk och hela min kropp skriker att det där var Gizmo..................jag ropar på Johan att Gizmo blivit överkörd. Sekunden efter hör jag Gizmos hjärtskärande jamande, ett läte som verkligen etsat fast sig i minnet.
Johan är snabbt ute och lyfter bort honom från vägen först då ser han att ena benet är helt förstört. Han ropar på mig att hämta en kattbur som vi nästan får tvinga honom in i. Han har väldigt ont, det syns och hörs.
Jag var något av en yr höna, ingen att lita på i nödsituationer kanske? Panikslagen inuti men var tvungen att hålla god min, speciellt för Nova.
Jag ringde först till veterinären men eftersom det var söndag så var det ett annat nummer och det verkade inte funka...*panik*. Johan som precis ringt efter sin mamma fick ta över den delen och fick snart tag på dom.
Jag ringde grannen som fick komma och ta Nova och Wille, kändes som om Johans mamma tog en evighet på sig att komma, tror bara det tog max 10 min.
Veterinären sa att vi var tvugna att ha med oss försäkringspapper och det är ju lagom lätt att hitta när man behöver det... Vi tog med allt och letade i bilen. Vi hittade den som tur va, den satt precis där den skulle.
Har ingen direkt tidsuppfattning eftersom allt var så upp och ned men när vi väl jäktat in så dröjde det en bra stund, säkert över en halvtimme innan veterinären kom till oss.
Tydligen så hade dom en hund i rummet bredvid som dom var tvugna att avliva. Familjen var helt knäck och mina tankar gick ut till dom, avlivning fanns inte i min värld, Gizmo hade ju "bara" förstört sitt ben och i värsta fall så kunde han kanske klara sig utan det???
Tyvärr visade det sig vara mycket värre än så...
När veterinären klämde och kände på honom (han hade fått mycket lugnande så han var helt borta lillfjanten) så sa hon att det krasade i höften/bäckenet på honom och att det väldigt sällan slutar gott men hon kunde inte säga något innan röntgen.
Röntgen visade, förutom hans helt förstörda ben, att hans bäcken hade sex lr sju (kommer inte ihåg) allvarliga frakturer det visade även en del inre blödningar.
Vi fick beskedet att det inget fanns att göra och det bästa för honom var att låta honom somna in och så fick det bli...
Det var inte så mycket beslut för oss att ta och jag hoppas verkligen veterinären ansåg att det inget fanns att göra!!!
Jag kan inte annat än att känna att jag har svikit honom så enormt! Det är jag som ska ta hand om honom, så låter jag det här hända honom, ger sen upp utan kamp och åker sedan hem medan han får ligga kvar i ett kallt rum helt själv..........................................



Vardagen efter har varit allt annat än lätt! Vilket enormt tomrum han har lämnat, inte bara i mitt hjärta men även i hemmet. Han har alltid funnits med i det mesta man gjort. När man går upp på morgon ska han ut sen går han in och ut ett tiotal gånger per dag, aldrig kan han bestämma sig :) Därför av vana så öppnade man så fort man gick förbi en dörr för oddsen att han satt där var stor. Letar efter hans suddiga profil i glaset vid ytterdörren där han satt och väntade på att få komma in lr på att få se honom liggandes bak på altanen på sin dyna, oxå väntades på att få komma in.
Han kom och letade efter en och visade att han ville han man skulle följa med bara för att han ville ha sällskap när han åt, då var han nöjd. Han var med när vi lekte inne på Novas rum, ibland mitt i leken och ibland stensovande i Novas säng.
När barna somnat och man landat i soffan kom han upp och la sig i famnen och mös en stund för att sedan lägga sig bredvid och stensova.



Man får komma ihåg dom bra åren, med alla minnen, man har haft ihop och glädjas åt det och verkligen ta till vara på det man har kvar......så säger min hjärna medan mitt hjärta skriker åt mig att bara dra täcket över huvudet och aldrig mer röra en fena......
Som tur är så lyssnar jag mer på min hjärna men det är svårt, oerhört svårt!!!