Min bästa vän, inte bara en katt...!!!

Funderar på om h*n som sa att "tiden läker alla sår" verkligen visste vad h*n pratade om?!
En sak är jag helt säker på, jag kommer alltid ha ett stort blödande sår inom mig efter Gizmo!!!
En sak till som jag är säker på är att jag kommer lära mig att leva med det......

Gizmo och Tosca var ca 5 veckor när kom dom hem till oss då deras mamma inte längre ville ta hand om dom.
Man fick ta extra hand om dom och se till att dom fick i sig mat ordentligt.
När Gizmo var runt 6 månader blev han ordentligt sjuk efter att mitt i vintern smitit ut och förfrusit sig. Först var det livshotande och om han klarade sig fanns risken att han kanske skulle tappa svanstippen och örontipparna men efter mycket MYCKET daltande blev han 100% frisk. Efter det har han för alltid varit min udda bebis :)

Som dom flesta vet så spelar ju Johan bandy och det innebär att han är borta i snitt 5 dagar i veckan och så har det vart mer eller mindre alla år vi varit tillsammans (det är ett annat problem som vi kanske är av med om drygt 15 år? *hihi*).
Har aldrig haft ont av att vara själv men har varit det ganska mycket och då har djuren varit mitt sällskap (innan barnen såklart).
Pepsi och Tosca har alltid dragit sig undan och lagt sig för sig själva så dom har man knappt märkt av medan Gizmo alltid varit där jag varit, jämt!
Han var den som höll mig sällskap när Johan var på träning eller match och alltid gav tröst om det behövdes. Kröp upp i ansiktet och kelade som om han kände på sig att det behövdes.
Alla kändes så enormt mycket bättre då..........!!!!!!!!!

Skulle behöva hans tröst så enormt mycket just nu.........DET skulle läka!

Kanske någon annan, någon annanstans behövde hans tröst och sällskap mer än jag?!

What a difference a day make...

Gizmo i ett nötskal



Tänk att livet kan ändras så mycket, så snabbt. Inom loppet av nån timme så ställdes allt upp och ner...
Söndagen den 22 augusti var den värsta dagen i mitt liv och jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer uppleva samma sak igen! (vet tyvärr att jag måste)

Dagen började underbart och hade alla förutsättningar för att den skulle fortsätta så.
Vi skulle äntligen komma iväg till motala där vi inte varit på väldigt, väldigt (för) länge.



(är tvungen att få ut det ur huvudet så det är ganska detaljerat, bara en "varning")


Gizmo brukar alltid gå ut vid sex tiden då Wille får välling och sen komma in när vi går ner och äter frukost. Direkt när jag kom ner öppnade jag och ropade på honom på framsidan men ingen Gizmo (vilket inte är helt ovanligt eftersom han brukar ligga och häcka i nån buske lr jaga nån fluga lr dylikt :).
Jag gick vidare till köket och öppnade även där eftersom han brukar ligga på baksidan men ingen Gizmo där heller. Vi åt frukost och grejade inför motala turen.
Precis innan vi gick upp och skulle göra oss i ordning så öppnade jag dörren på framsidan igen och ropade, vilket visade sig vara det STÖRSTA misstaget jag NÅGONSIN gjort!!!
Antagligen sitter han å häckar någonstans (kan bara gissa), hör mig och springer rakt ut i vägen...
Jag ser inget (kanske tur?) men hör hur det låter dunk dunk och hela min kropp skriker att det där var Gizmo..................jag ropar på Johan att Gizmo blivit överkörd. Sekunden efter hör jag Gizmos hjärtskärande jamande, ett läte som verkligen etsat fast sig i minnet.
Johan är snabbt ute och lyfter bort honom från vägen först då ser han att ena benet är helt förstört. Han ropar på mig att hämta en kattbur som vi nästan får tvinga honom in i. Han har väldigt ont, det syns och hörs.
Jag var något av en yr höna, ingen att lita på i nödsituationer kanske? Panikslagen inuti men var tvungen att hålla god min, speciellt för Nova.
Jag ringde först till veterinären men eftersom det var söndag så var det ett annat nummer och det verkade inte funka...*panik*. Johan som precis ringt efter sin mamma fick ta över den delen och fick snart tag på dom.
Jag ringde grannen som fick komma och ta Nova och Wille, kändes som om Johans mamma tog en evighet på sig att komma, tror bara det tog max 10 min.
Veterinären sa att vi var tvugna att ha med oss försäkringspapper och det är ju lagom lätt att hitta när man behöver det... Vi tog med allt och letade i bilen. Vi hittade den som tur va, den satt precis där den skulle.
Har ingen direkt tidsuppfattning eftersom allt var så upp och ned men när vi väl jäktat in så dröjde det en bra stund, säkert över en halvtimme innan veterinären kom till oss.
Tydligen så hade dom en hund i rummet bredvid som dom var tvugna att avliva. Familjen var helt knäck och mina tankar gick ut till dom, avlivning fanns inte i min värld, Gizmo hade ju "bara" förstört sitt ben och i värsta fall så kunde han kanske klara sig utan det???
Tyvärr visade det sig vara mycket värre än så...
När veterinären klämde och kände på honom (han hade fått mycket lugnande så han var helt borta lillfjanten) så sa hon att det krasade i höften/bäckenet på honom och att det väldigt sällan slutar gott men hon kunde inte säga något innan röntgen.
Röntgen visade, förutom hans helt förstörda ben, att hans bäcken hade sex lr sju (kommer inte ihåg) allvarliga frakturer det visade även en del inre blödningar.
Vi fick beskedet att det inget fanns att göra och det bästa för honom var att låta honom somna in och så fick det bli...
Det var inte så mycket beslut för oss att ta och jag hoppas verkligen veterinären ansåg att det inget fanns att göra!!!
Jag kan inte annat än att känna att jag har svikit honom så enormt! Det är jag som ska ta hand om honom, så låter jag det här hända honom, ger sen upp utan kamp och åker sedan hem medan han får ligga kvar i ett kallt rum helt själv..........................................



Vardagen efter har varit allt annat än lätt! Vilket enormt tomrum han har lämnat, inte bara i mitt hjärta men även i hemmet. Han har alltid funnits med i det mesta man gjort. När man går upp på morgon ska han ut sen går han in och ut ett tiotal gånger per dag, aldrig kan han bestämma sig :) Därför av vana så öppnade man så fort man gick förbi en dörr för oddsen att han satt där var stor. Letar efter hans suddiga profil i glaset vid ytterdörren där han satt och väntade på att få komma in lr på att få se honom liggandes bak på altanen på sin dyna, oxå väntades på att få komma in.
Han kom och letade efter en och visade att han ville han man skulle följa med bara för att han ville ha sällskap när han åt, då var han nöjd. Han var med när vi lekte inne på Novas rum, ibland mitt i leken och ibland stensovande i Novas säng.
När barna somnat och man landat i soffan kom han upp och la sig i famnen och mös en stund för att sedan lägga sig bredvid och stensova.



Man får komma ihåg dom bra åren, med alla minnen, man har haft ihop och glädjas åt det och verkligen ta till vara på det man har kvar......så säger min hjärna medan mitt hjärta skriker åt mig att bara dra täcket över huvudet och aldrig mer röra en fena......
Som tur är så lyssnar jag mer på min hjärna men det är svårt, oerhört svårt!!!

Drygt 3 månader sen jag skrev något alls på bloggen. Hade mer eller mindre glömt bort den, tills jag blev påmind :).

Livet leker och allt för mycket har hänt sen sist för att jag ska kunna skriva om allt...

Sommaren i år har varit helt otrolig, att det kan vara så varmt i "kalla" Sverige!

Vi hade hoppats på att få mycket gjort hemma den här sommaren eftersom vi båda har varit hemma betydligt mer men det har varit på tok för varmt. Så tidigt i somras införskaffade vi oss en pool och den har verkligen blivit flitigt använd t.o.m grannarna har varit här och badat emellanåt :).

Nova badade varje dag i flera veckor.

Tyckte däremot lite synd om Pepsi och Wille som inte tyckt att det vart lika skönt med värmen, dom gjorde inte många knop alls...

Även jag tyckte att det var lite för varmt men Johan och Nova älskade värmen!!!

Nu regnar det bara hela tiden...

Har som sagt hållt oss ganska passiva i sommar men har hunnit med två djurparker, Borås och Kolmården.

Wille hade väl inget större nöje av det men Nova tyckte att det var super kul.

Wille är för övrigt 6 månader idag......

Tiden har gått enormt fort vilket är otroligt skrämmande!!! dels för att Wille har blivit så himla stor :) och dels för att snart är det dax att ge sig ut på arbetsmarknaden igen och jag har ingen aning vad jag vill göra...inte för att det ofta handlar om vad man vill utan vad man får tag på......................................................

Snart kommer vardagen krypande, bandyn drar igång igen, Nova ska tillbax till dagis och Johan ska till hösten/vintern ut på praktik och man är ensam igen.

Jaja....inget att grunna på nu iaf det blir man inte klokare på :)

Älskar för tillfället allt och alla och om jag tolkar det rätt så innebär det nog att jag är ganska så lycklig :):):)

Avslutar med det, bättre kan det ju inte bli (om ingen vet hur man pausar tiden såklart)!!!

KRAM KRAM

Bad och modevisning

Igår var en stor dag för våra små änglar, Wille fick sitt första bad i badhuset och Nova gick sin första manekänguppvisning.

Vi mötte upp Katta och Viggo(2 veckor äldre än Wille) på badhuset för småkillarnas första badhus bad. Dom var enormt duktiga båda två både innan, under och efter badet!

Båda två verkade supernöjda, låg och pratade och skrattade i vattnet. Kanske blir han en fisk i vattnet precis som Nova?!

Nova skulle egentligen vart på dagis men det gick maginfluensa där så hon fick åka med hem igen, förhoppningsvis slipper vi få hem skiten! Därför så var hon och Johan oxå med på badhuset, hon skötter sig mest själv även i vattnet. Hon får på sig flytnojorna så hon inte sjunker =0) sen så simmar hon runt, dyker och tittar under vattnet med cyklopet.

Eftersom det var Wille och Viggos första gång så badade vi bara en kort stund och gick sedan upp och tog en fika. Wille stensomnade så fort han kom ner i bilbarnstolen, jobbigt att bada...



Efter badet var det nästan bara hem och vända, vidare till götene för "modevisning".

Alla klädbutiker i götene skulle visa upp sina kläder, däribland järnia där pappa jobbar.

Dom behövde modeller och första var det tänkt att även jag skulle vara med men det blev bara Johan, Nova Marie och Neo som tur va...! Marie hade nog gärna sluppit oxå men Neo hade nog inte gått ut utan henne?!

Att Johan var duktig var det inte så mycket tvivel på men att barnen skulle vara SÅ duktiga vågade jag inte hoppas på...

Neo var väl lite mer försiktig men Nova spelade ut för fullt, dansade och gjorde piruetter på scen, helt spontant måste ju tillägas.

Kanske skulle spinna vidare på det? Nån som behöver en modell? =0)



Ska bli en intressant helg. Johan är på skidresa med bandylaget, han har aldrig åkt skidor förut och ja bara håller tummarna för att han kommer hem i ett stycke...!
Lite avundsjuk...skulle oxå vilja åka med =0(

Bilder kommer senare...

...tid...

Vart tar egentligen tiden vägen?
Finns det någon vänlig själ som vet vad man kan göra för att bromsa tiden lite !?!?!
Känns som igår jag gick omkring höggravid och bara väntade på att Wille skulle titta ut och idag är han redan 2 månader.
Samtidigt som det är ENORMT UNDERBART att se dom växa och utvecklas så vill man ibland pausa tiden så att dom är små hela tiden!
Får väl skaffa en till när Wille är lite större(?!) eller en hundvalp kanske?
Bebis som bebis lr??? *hihi*

Fick, för ett par veckor sedan, första leendet och "skrattet" och har njutit av många roliga ljud och miner sen dess. Man blir lätt sittande, pratar och gullar istället för att göra nytta...
Härligt är det när man ser Nova prata med Wille och han bara ligger och ler, snacka om att man är stolt då!!!

....å så var vi en till...

Underbara älskade Nova!

Så gott som redo att åka hem

Bara sover...

...och sover.

Äntligen blev det en liten kotte, efter lång längtan och väntan.
Den 31 jan kom lille ..... till världen 4235kg tung och 54cm lång.
Nej, tyvärr har han inte fått något namn än stackarn, vi har några förslag och så fort vi bestämt oss meddelar vi världen =0).
Han är ganska näpen så var kilona sitter på honom det vet jag inte. Kanske längden som gör det? Tycker inte att han är mycket större än Nova var (man glömmer iof fort) och hon vägde bara 3230kg och var 49cm.
Förlossningen gick ganska snabbt, lite längre än med Nova men hann nog smälta händelsen mer denna gång?! Mådde skumt och magen levde sitt eget liv hela dan men först efter lunch vart det så pass så vi började klocka värkarna. 8-10 min var det emellan och dom ville att vi skulle vänta med att komma in tills det var ca 5 min mellan lr att värkarna påtog vilket dom definitivt gjorde. 18.20 åkte vi hemifrån och, utan ingående detaljer, 22.44 är han född.
Och om det är nån som undrar, NEJ ja kunde inte hålla på det i två timmar så att han skulle fötts i feb det var helt omöjligt. Även om jag, Johan och Nova fyller i feb och det hade varit lite kul så hade ja inte minsta tanke på att hålla emot... =0)
Vi blev flyttade till "sviten" på förlossningsavdelningen där vi stannade över natt och efter att vi träffat barnläkaren dan efter så åkte vi hem, gött som f*n!
Fick besök direkt när vi kom hem, mamma, Thomas, pappa som hämtade Nova på dagis och senare Johans föräldrar, bror med barn och hennes mamma.
Det blev för mycket för fort men vem säger man nej till? Har man sagt ja till en så går det utför...
Veckan sen vi kom hem har rullat på kanon, har ju sån underbar tur att Johan nu är hemma hela dagarna även om han läser så är han ändå hemma. Är så stolt över honom, han grejar och donar och sköter saker och ting när ja inte orkar.
Kroppen börjar komma ikapp men det är långt kvar till "normalt". Ingen brådska!
Lillkillen är än så länge en riktig sömntuta precis som systeryster och jag måste väcka honom nästan varje gång det är dax att äta så fritid finns det faktiskt, tyvärr är jag dålig på att vila den tiden jag borde. Jag är mest glad över att kunna röra mig =0).
Resten av familjemedlemmarna har inte gjort någon större grej av det hela. Nova är framme och klappar lite ibland, stoppar in nappen och ska hjälpa till å byta blöja ibland men inte så mycket mer.
Katterna är framme och nosar ibland men håller gärna avstånd medan Pepsi emellanåt tycker att det är en ganska intressant liten sak som hon bara måste pussa lite på ibland.
Tycker att det är ganska skönt att ingen är överdrivet på och bara ska vara med hela tiden förutom jag och Johan då ;0)

Redo?!?!

Har idag varit inne på rutinkoll på MVC och fick då reda på att bebisen är fixerad.
Har senaste veckan kännt ett ökat tryck i buk och ljumskar och mått lite halvkasst vilket fått mig att ana något och det var skönt att få det bekräftat.
Hon sa även att på omföderskor så kan det...?? "bli ofixerat" ??...igen så man ska inte hoppas på för mycket. Hon trodde dock, med tanke på att Nova kom tidigt, att jag förmodligen skulle slippa gå över vilket låter underbart tycker jag! =0) Ställer väl ändå in mig på att det kan gå över tiden för att inte bli helt knäpp på å vänta...

Frågan nu är ju om man är redo...?!
Vissa dagar, dom flesta dagar så känner jag mig helt och hållet redo och vill helst åka in där och då!
Andra dagar så känns det som om jag har glömt något men kan aldrig komma på vad och är därför inte alls redo...
Antagligen är det väl huvudet som spelar mig spratt.
Tur är det väl att man inte kan planera en sån här sak för mycket för då hade jag planerat allt in i minsta detalj för länge sen!
Ska iväg till frissan, förmodligen på bio imorrn och hämta hem våran utlånade bilbarnstol i helgen, kanske är det som fattas???

Önskar att jag nu kunde skriva att jag är helt oberörd, inte det minsta nervös men då skulle jag ljuga...jag måste tyvärr erkänna att jag är ganska nervös om jag tillåter mig att tänka för mycket...
Som tur är har jag ju Nova som är en frisk, underbar, fartfylld fläkt varje dag så tankarna har annat för sig.
När hon lagt sig för kvällen är hjärnan för trött för att tänka och sen är det min tur att slockna, den delen är underbar =0) !!!

Ta hand om er!!!