Funderar på om h*n som sa att "tiden läker alla sår" verkligen visste vad h*n pratade om?!
En sak är jag helt säker på, jag kommer alltid ha ett stort blödande sår inom mig efter Gizmo!!!
En sak till som jag är säker på är att jag kommer lära mig att leva med det......
Gizmo och Tosca var ca 5 veckor när kom dom hem till oss då deras mamma inte längre ville ta hand om dom.
Man fick ta extra hand om dom och se till att dom fick i sig mat ordentligt.
När Gizmo var runt 6 månader blev han ordentligt sjuk efter att mitt i vintern smitit ut och förfrusit sig. Först var det livshotande och om han klarade sig fanns risken att han kanske skulle tappa svanstippen och örontipparna men efter mycket MYCKET daltande blev han 100% frisk. Efter det har han för alltid varit min udda bebis :)
Som dom flesta vet så spelar ju Johan bandy och det innebär att han är borta i snitt 5 dagar i veckan och så har det vart mer eller mindre alla år vi varit tillsammans (det är ett annat problem som vi kanske är av med om drygt 15 år? *hihi*).
Har aldrig haft ont av att vara själv men har varit det ganska mycket och då har djuren varit mitt sällskap (innan barnen såklart).
Pepsi och Tosca har alltid dragit sig undan och lagt sig för sig själva så dom har man knappt märkt av medan Gizmo alltid varit där jag varit, jämt!
Han var den som höll mig sällskap när Johan var på träning eller match och alltid gav tröst om det behövdes. Kröp upp i ansiktet och kelade som om han kände på sig att det behövdes.
Alla kändes så enormt mycket bättre då..........!!!!!!!!!
Skulle behöva hans tröst så enormt mycket just nu.........DET skulle läka!
Kanske någon annan, någon annanstans behövde hans tröst och sällskap mer än jag?!
